Mot toppen

Efter en veckas acklimatisering i Kurumdy var vi nu i BC och skulle ta oss an Lenin. Till BC var det några timmars biltur från där vi blev hämtade. Fågelvägen inte särskilt långt men vi skulle tillbaka till andra sidan dalen och den större vägen för att sedan fara ett par mil västerut innan vi åkte norrut igen till bergskedjan som nu reste sig ännu högre än i Kurumdy. Till en början var det en hyfsad grusväg, som blev sämre och sämre när landskapet blev mer kuperat (ändmorän). Vi fick ett litet motorhaveri på vägen men vår käre chaufför, och en intressant snubbe som liftade från gränsposteringen, löste det på en timme. När vi närmade oss BC bytte vi bil till en sovjetisk stridsvagn som inte vet hur man går sönder. Chauffören körde rally också, passerade smärre floder.

DCIM100GOPRO
Byte av bil. Nio pers, sju stora ryggsäckar och tre stora trunkar gjorde det trångt. 

Baslägerområdet är väldigt stort och alla arrangörer har sina egna läger. Chauförren körde oss till kanske det minsta lägret. Vi hade ju våra egna tält som vi skulle använda, men ville gärna äta ordentligt med lagad mat i något mattält och senare lämna vår packning som vi inte skulle ha med oss upp på berget någonstans. Jag vill minnas att han som hade hand om stället där vi slog upp våra tält hette Vladimir, någon vidare engelska kunde han inte. Men det visade sig att vi inte skulle kunna käka någon mat där i alla fall, de höll på, liksom alla andra att starta upp sina läger (väldigt tidigt på säsongen).

Vi gick till Ak-Sai-travels BC som nyss hade fått upp sitt stora tält, där vi kunde få mat och elektricitet! Där jobbade en tjej vid namn Nagima som talade flytande engelska, vilken fröjd! Vi åt middag här och nästa dag även frukost och lunch innan vi begav oss – matkoma varje gång med hjälp av bröd, marmelad och godis.

Annars så packade vi om våra ryggsäckar, duschade i Vladimirs hinkdusch (mycket tillfredställande) och åt upp oss. Det var trevligt att träffa på några andra likasinnade som började anlända till BC för acklimatisering. Det började ryktas att vi skulle ta Västra leden och begreppet ”Crazy Swedes” började florera. Efter ett dygn i BC begav vi oss efter lunch, i regn, vidare uppåt. Vi åkte bil till slutet av gräsfältet, drygt en kilometer, där leden började stiga (kändes nästan halvfusk, fast det är ju grussväg så mindre kul vandring). Vi skulle bara vandra någon timme, uppför en brant till 4000m och slå läger.

DCIM100GOPRO
Fix i vårt lilla BC som låg avsides. Lenin i bakgrunden t.v. 

11883859_965598453461451_7306023396141647065_oBilden ovan: Lägerplats för vårt lilla intermediate camp efter BC. Låg längst normalleden. En del hästlass passerade, som bar upp grejer till C1 på normalleden. Ett trevligt gäng stannade förbi och lät de som ville testa rida lite, riktigt trevligt folk.

Annonser

Topptur och mot BC

Nästa dag var vår sista hela dag i Kurumdymassivet. Klockan åtta gick vi iväg denna krispiga morgon. Initialt brant uppför en finkornig rasbrant mellan häftiga coloirer och pinnacklar – i kontrast till gårdagens mjuka snöfält. Lite mindre krävande snö/terräng att gå i så vi tog höjd hyfsat lätt. Siktet idag var inställt på en spektakulär topp på 5300m men vi var förberedda på att inte nå dit pga. klurigheter. Första toppen av tre var det första delmålet. Efter ett par timmar brant vandring flackade det ut i en liten platå innan nästa brant upp mot kammen.

DCIM100GOPRO
Vi möts av morgonsolen på 4800. Bergryggen som vi gick upp på igår syns på andra sidan dalen till vänster.
DCIM100GOPRO
Solen gassade, här har vi passerat en liten trång brant kring 4900. Närmar oss kammen. Chris fotar Jonn som försöker se normal ut.
DCIM100GOPRO
Uppe på den smala kammen. Här repar vi in oss och tar på stegjärn.

Efter två timmar längs den halvexponerade kammen och en kort men rejält brant passage, där vi fick använda fronttaggarna på isjärnen för första gången, nådde vi en häftig förtopp på just över 5000m. Vi fortsatte sedan längs kammen som nu var en ren snökam med ordentliga hängdrivor och stup på båda sidor. Nu låg jag verkligen på gränsen till min comfort-zone! Efter att Chris trampat av ett par snödrivor och det kom en del sprickor valde vi att vända på 5100. Snön hade den också blivit väldigt mjuk och jobbig att gå i.

DCIM100GOPRO
Jonn och Marcus uppe på förtoppen. Själv har jag ingen riktigt bra på denna. Man ville inte ramla ner på andra sidan iaf…
DCIM100GOPRO
Här vände vi! Topparna uppe till vänster, men på vägen dit var det lite krux som vi förmodligen hade behövt klättra.

DCIM100GOPRO

Vi tog inte samma väg ner som upp. Vi gick tillbaka en bit för att sedan ta ner vänster (utifrån bilden ovan) nedför en riktigt jobbig brant. Här sjönk man ned rekordlångt, minst till knäna men ofta till midjan. JOBBIGT. Varmt (!!!) var det också då vi hamnade som i en gryta. Risken för små eftermiddagslaviner var måttlig, men inga stora grejer skulle gå här. Som vanligt bjöds det på åska och hagel under eftermiddagen då vi gick ned, nu via dalens bäckravin. Efter 7-8 timmar gick vi uppför den sista biten mot tältet, rejält trötta efter två toppdagar (idag var vi bara fyra som gick).

Nästa dag var det dags att gå ned till vägen där vi blev avsläppta. Et tre-fyra timmar lätt vandring (men lite sliten var jag allt) senare var vi nere och fick sedan skjuts till Lenin BC.

Acklimatiseringsturen del 3 – Topptur

Till nästa läger var det en två timmar kort promenad till en gräsplatå på cirka 4220. Vi gick via bäckravinen som bjöd på några spännande passager, ganska knixigt var det. Här skulle vi sova tre nätter och hoppades på att få två bra toppdagar. Både för acklimatiseringens skull men även i hopp om att få bestiga någon obestigen topp!

Samma eftermiddag som vi kom upp tog vi en kort tur upp till 4500. Efter tre ganska händelselösa dygn var det kul att få komma upp lite, samtidigt som solen visade sig!

DCIM100GOPRO
Nyhaglat vid läger 3
DCIM100GOPRO
Eftermiddagstur med eftermiddagssol!

Nästa dag var det dags för en längre tur upp till 5000. För första gången på med sele och damasker! Själv kände jag mig riktigt seg och ”syrefattig” som tidigare mornar, blev piggare efter ett tag. Vid 4500 meter, innan ett stort brant snöfält så repade vi in oss i replag. Jag gick som tvåa hela tiden, vilket jag gjorde hela resan av någon anledning! Snön var minst knädjup så den som gick först fick spåra. Det var en rejäl backe och vid 4990 m nådde vi en platå. Vädret hade varit varierande med lite snö men även stark sol som brände bra med hjälp av reflektionerna från all snö.

DCIM100GOPRO
Chris byter av Marcus som ”spårare”.

Vi hade nu två toppar inom synhåll. Just intill hade vi en på 5020 som vi började med. Förmodligen helt obestigen! Vi gjorde ett toppröse med de porösa stenarna som erbjöds. Härifrån såg vi vägen till nästa topp som via en halvexponerad kamvandring låg en knapp kilometer bort. Kul att vara uppe på 5000, ändå halvhögt.

DCIM100GOPRO
DCIM100GOPRO
DCIM100GOPRO
Förstabestigning av pik 5050 – mittemot såg vi en topp med någon slags pinne uppsatt på toppen från tidigare expeditioner från ”andra sidan”.

Efter 5,5 timmar var det dags att gå ner igen. Molnen tätnade och sikten minskade. Vi gick utan rep då vi inte hade stött på några sprickor på vägen upp, men man sjönk ner desto mer nu i eftermiddagssnön samtidigt som det snöade ganska kraftigt. Snön övergick i hagel och nu kände vi även spänning i luften – bokstavligen! Det åskade och vi befann oss mitt i molnen, isyxan och övriga metallprylar började knarra och tjuta. Smått obehagligt! Vi ökade tempot lite.

Sju-åtta timmar efter att vi började var vi nere igen. Nu blev det bra väder, sol och varmt! En del passade på att tvätta sig i en liten göl vi hade nedanför tältplatsen. Själv var jag tveksam inför vattenkvalitén där och vågade mig på en duscha i smältvattenbäcken! Riktigt friskt, vattnet var väl inte särskilt många grader. Riktigt härligt med tvagning efter sex dagar på berget. Passade även på att skölja upp ett par sockar och vädra/torka kläder i solen. Nu var det shorts och baröverkropp-väder, för ett par timmar sedan hade man dubbla jackor i snöstorm.

Acklimatiseringsturen del 2

Nästa dag fortsatte vi inåt dalen. Initialt uppför en kort brant, för att sedan gå på skrå resten av dagen. Tanken idag var att gå ungefär halvvägs mot vårt ”höjdläger” för denna tur någonstans kring 3900-4000 m. Vi tog sikte mot en perfekt platå på 3950. Murmeldjur var det ingen brist på. De skrek varningensläten som spred sig vidare genom dalen, kikade fram gjorde dom också. Efter ett tag började vi ana fotspår, alltså från en människa – vilket vi inte hade förväntat oss. Strax senare såg vi tre personer en bit bort, på platån vi siktade mot. Militärer antog vi, de viftade välkomnande.

DCIM100GOPRO
Påväg inåt i dalen
Det var tre militärer och som vi förstod det bevakade de gränsen, tydligen smugglades det en del narkotika här. Verkade nästan överdrivet då det inte finns några låga pass här, kring 4600 typ är det lägsta man kan passera på – ambitiös smuggling i alla fall. Här hade vi tänkt tälta för natten men de gillade inte riktigt idén. De vill ha hos bortanför ”kröken”, 2-3 kilometer bort och 150 höjdmeter till. Inte minst för Chris blev det lite väl jobbigt att fortsätta vandra, då han fått Jonns magsjuka och mått väldigt dåligt under natten och dagen. Vi tog lunch vid en ravin innan vi fortsatte den sista, extra biten som tog ungefär två timmar till.

DCIM100GOPRO
Läger två, 4100m.
På 4100 m hittade vi en liten platå där vi satte upp tälten. Senare på kvällen hörde vi skott nedifrån dalen. Vi gissar att det var militärerna som kanske jagade lite murvlar och att det var därför de ville ha oss därifrån. Att sova på 4100 meter andra dygnet är lite väl högt men det gick helt okej för oss alla. Själv erfor jag måttlig huvudvärk och dålig sömn (nästan hela acklimatiseringen). Ganska ofta vaknade jag på nätterna och kände mig andfådd, vilket är helt normalt under dessa omständigheter. På morgonen känner man sig ofta lite bakfull också. När man sover sänks andningen vilket gör att natten/morgonen är då man brukar må sämst.

Initialt i acklimatiseringsprocessen försöker kroppen öka koncentrationen av hemoglobin genom att minska blodplasman och således blodvolymen (ökad urinproduktion). Det kan bli lite kontraproduktivt och av den anledningen är det viktigt att dricka flitigt för att hålla uppe blodvolymen. Då man börjar andas mer (och oftast torr luft på höjd) så ökar vätskebehov än mer.

Vid detta läger sov vi tre nätter. Första dagen i lägret var planerat som vilodag, vi tog en promenad på någon timme upp på andra sidan dalen för att reka. På eftermiddagen kom hagel och snö som vanligt så vi halvskyndade oss tillbaka. Sen blev det mest att sitta i tälten resten av dagen och även hela nästa dag då nederbörden aldrig avtog. Ibland gick man ut för att sträcka på sig eller gå på toa. Nämnde jag att vi var tre pers i vårt tvåmannatält? Det råkade bli så att fel tält kom med, så hela resan trängdes vi tre pers i tältet som är till för två. Speciellt vid vintertältning blir det trångt med lite tjockare kläder, liggunderlag och sovsäckar. Kvällsrutin med att byta om, blåsa upp och placera ut liggunderlag var ett projekt i sig. Jag som i mitten med huvudet upptryckt mot duken mellan Chris och Jonns fötter. Kallt blev det sällan däremot, desto mer kondens. Stackars dunfyllningen!

Andra dagen här hade vi hoppats på en liten acklimatiseringstur. Vi hade redan konstaterat att topparna i närheten på denna sidan dalen var för svårt, de var riktigt alpina. En topp på kring 4800 som vi kallade Smuggelpik hade varit ett alternativ men då nederbörden var konstant höll vi oss inne hela dagen.

Att sitta i tältet två dygn ger mycket tid för tankar, powernaps och läsning. Själv lyssnade jag på en del P3-dokumentärer också, bra tidsfördriv! Inte riktigt samma förhållanden som hemma med konstant uppkoppling med mobil och dator. Man blev inte blöt av snön/haglet då den var ganska torr tack vare den höga höjden, vilket var trevligt då det inte var några problem att gå ut en stund då och då. Som vi sa efteråt, det regnade/snöade varje dag – men man blev aldrig blöt! Gott.

DCIM100GOPRO
Nysnöat då vi packar ihop läger 2.
Då temperaturen höll sig kring noll blev det inge supermängder snö då det smalt eftersom. Efter tre nätter här fortsatte vi inåt dalen för att få bättre utgångspunkt för toppturer till 5000.

Acklimatiseringsturen del 1

Så jag tänkte skriva en liten recap för resan och börjar helt enkelt från början!

Det började med att mitt nattåg var försenat, men jag kom fram i tid till Arlanda där jag han slumra lite innan det var dags att möta upp med de andra och checka in. Vi var fyra stycken som flög från Stockholm, de andra tre mötte vi upp under mellanlandningen i Istanbul. Vi kom fram till Osh 04:00 lokal tid (00:00 svensk tid) och till vårt boende ett par timmar senare. Flygturen bjöd på noll sömn men nu bjöd de hårda sängarna på ett par timmar välbehövlig sömn innan frukost.

Under dagen strök vi runt i Osh och provianterade inför turen, framförallt luncher, frukostar och snacks. En ganska redig handling med bland annat 150 nudelpaket och 150 frukostar. Detta inhandlades både på den stora lokala matmarknaden och vanliga ”supermarkets” (med varierande utbud). Som tur var så hade vi Sasha med oss, vår lokala kontakt. Då i princip ingen kan engelska är det fördelaktigt om någon kan ryska eller kirgiziska.

DCIM100GOPRO
Vi tömde de flestas havregrynsförråd
DCIM100GOPRO
Hemmavid blev det packning av ryggsäckarna. Ständiga frågan var hur fasiken allt skulle rymmas?

Till sist blev skrubbning i duschen, sista duschen på tre veckor! 🙂 Hela toaletten var cirka 1,5kvm och duschen var belägen mellan toalettstolen och handfatet, doseringen på golvet var helknäpp men taket var snyggt… Sen blev det första riktiga sovnatten på tre dygn. Stördes dock av myggslakt halvvägs genom natten. Jonn hade redan magproblem, som visade sig vara en kräksjuka han fått med sig hemifrån.

Efter frukost nästa dag var det dags att fara söderut mot vårt acklimatiseringsområde Kurumdy. Vi passerade två bergspass på vägen där vi på det senare skönjde toppen av Lenin! Efter att ha passerat den stora dalen på 3000 meters som sträcker ut sig mellan bergskedjorna tog vi oss till en gränspostering nära gränsen till Tadzjikistan. Vi skulle inte korsa gränsen men däremot ta oss in i ingemanslandet mellan de två länderna. Vår chaufför hade med sig ett antal vattenmeloner, som förmodligen är värda sin vikt i guld här ute, som en liten gåva/muta till de grabbar som jobbade här (verkade halvtråkigt…). Efter dubbla pass- och papperskontroller samt en symbolisk passage genom en hytt fick vi passera utan problem. Efter några kilometer var det dags att gå av och börja vår vandring. Till vårt första läger var det bara ett par kilometer. Vi var redan på 3600 meter så höjden var mer än tillräcklig.

DCIM100GOPRO
Vår dropzone 5km efter posteringen, på cirka 3600m.
DCIM100GOPRO
Platsen för första lägret, vägen går i dalen till höger.

Hit hade vi burit med oss färsk mat som grönsaker, ägg, och lax! Alla mådde okej för tillfället. Vi tillbringade bara en natt här innan vi begav oss vidare uppåt och inåt bergen.

På hemmaplan 

Är hemma nu efter ett par flyg och nattåg. Ingen trevlig hemresa pga. magproblem som jag drog på mig på slutet i Osh. Nyligen visiterat infektionskliniken och fått ett par påsar dropp. Halvtrögt blod efter höjden och kraftig dehydrering. Får se hur länge detta håller på… Man har ju drömt om mat länge men det får dröja… 

Expeditionen avslutad

Igår kom vi ned från berget. Efter en sliten sista vandring ned till Base camp fick vi fira med icke frystorkad mat och några glas champagne. Det stora målet mat och den lilla mängden alkohol resulterade vid det utmattade tillståndet i att den skumpiga bilfärden från lägret var smärre obekväm.  Vi firade, men inte en heeelt lyckad bestigning. Fem av oss nådde 7060 av 7134 meter. Vår toppdag och som vi såg det, enda chans (väderlucka) kom hastigt direkt efter uppstigning till c2 och c3 nästa dag. Det innebar två dagar, båda ca åtta timmars tung vandring med packning och totalt 1600 höjdmeter. Efter det blev det några timmar sömn på C3, 6130meter innan vi gjorde vårt toppförsök med avsaknad  av vilo-/acklimatiseringsdag.  Vi var alltså 70 höjdmeter från toppen, väldigt nära men ändå långt bort. Vi hade gått i 11 timmar när vi vände och den kvarvarande biten hade tagit över en timme till. Vägen upp är bara halvvägs. De flesta av oss var helt utmattade och ett par rejält höghöjdssjuka, jag bland annat.  Vi var först att nå så långt under säsongen och fick spåra i tung snö hela vägen vilket gjorde det för tungt. Bristande skare med djup snö under, mmm! Efter drygt 16 timmar vandrade vi sista vägen tillbaka till C3 i mörkret med hjälp av våra pannlampor, helt slut kan jag skriva under på! Mer om allt sen! Bor just ny i Osh, typ som inneboende på ett familjedrivet ställe. Barnen sover utomhus och vi har flyttat in… Har segt wi-fi så bilder och mer berättelser kanske dröjer tills jag är hemma!